Förlossningsberättelse
Det började natten mellan tisdagen den 5 april och onsdagen den 6 april, att jag kl 04:30 vaknar av värkar. Jag kommer inte riktigt ihåg hur tätt det var mellan värkarna då, men tror det var ca en halvtimme mellan varje värk då, lite oregelbundet. Värkarna fortsatte och jag förstog att detta nog var på riktigt, inga pinvärkar. Ringde sedan in till förlossningen kl 10 på morgonen, efter att ha legat ett sängen ett bra tag med värkar. Dom tyckte jag skulle klocka mina värkar och komma in till förlossningen när jag inte längre stog ut med att vara hemma.
Än så länge tyckte jag inte det var så farligt, jag täntke "Herregud, detta är ju en baggis.. Hade jag kunnat göra 20gånger om, minst!". Timmarna gick och jag gick runt här hemma.
Ringde sedan förlossningen igen vid ca 12, och då tyckte dom att jag skulle komma in. Värkarna kom nu ca var tredje minut och höll ibland i sig en hel minut. Så då åkte jag in, tyckte fortfarande inte det var speciellt farligt. I bilen till förlossningen tänkte jag bara "Dom kommer att skratta åt mig när jag kommer dit för jag har säkert inte ens förlossningsvärkar".
Kom sedan in till förlossningen vid halv ett, jag ringde på klockan som finns utanför dörren till förlossningen och sa mitt namn och att vi hade pratat med varandra i telefonen. Barnmorskan sa då att jag inte såg ut att ha så ont, och det hade jag ju inte.. Hon trodde vi skulle få åka hem igen och att jag inte var öppen eftersom jag inte värkade ha jätteont av värkarna än..
Fick gå in på ett undersökningsrum och bli undersökt, fick några band på magen också som skulle "mäta" värkarna, hur intensiva dom var. Det visade sig att jag var tillräckligt öppen för att få stanna kvar på förlossningen (3 cm). Jag blev så himla glad! Täntke och sa högt "Men herregud, då blir jag mamma idag! Jag åker alltså inte härifrån utan min dotter!", Barnmorksan skrattade och sa att det stämde.. På datorskärmen som var kopplad till banden på magen såg man att värkintervallerna blev lite starkare.
Precis innan jag fick mitt rum så kom där en rejäl värk, då började det göra ont!
Fick ett rum på förlossningen, rum 8.. :)
Sedan drack vi lite te och så.. Jag var fortfarande inte jätte påverkad av värkarna. Minns att jag smsade med mamma rätt långt in i förlossningsarbetet. Vi var bara på rummet i flera timmar, och jag försökte gå och stå så mycket jag kunde. För sängarna på förlossningen var det värsta jag varit med om! Inte nog med att man är gravid och inte kan ligga på rygg, så var man tvungen att ligga i världens obekvämaste säng dessutom.. Inte alls som man såg på tv, stor besvikelse.
Om jag inte minns fel klarade jag mig helt utan bedövning till kl halv 5.. Då började jag med lustgasen. Inte för att värkarna var så intensiva, utan för att dom skulle sätta nålar osv i min hand. Första andetaget med lustgasen kände jag ingenting, så jag fortsatte, sen tog jag bort den, och då kom effekten! Haha, det var en rolig känsla. Allt bara försvann, jag kände mig jätte "full" utan att må dåligt. Det försvann snabbt igen. Värkarna blev mer intensiva och jag tog lustgasen till varje värk, tyvärr började den hjälpa efter värken var slut hela tiden.. Hjälpte lite då och då.
Smärtan blev fruktansvärt intensiv, det var den värsta smärtan jag upplevt i hela mitt liv. Jag bad och böna efter epidral, men narkos läkarna stog under en operationo så dom kunde inte komma på ett tag.
Jag minns inte så jättemycket under just dessa timmar/minuter. Kommer bara ihåg att jag helst av allt hade velat dö, för smärtan var så fruktansvärd.
När narkos läkarna tillslut kom så undersökte dom mig, det visade sig att jag redan var fullt öppen (10 cm), så det var inte lönt att ge narkos. Just när dom sa det kom första krystvärkarna! Konstig känsla, kroppens alla muskler övertog allt. Jag gjorde i princip ingenting. Man kunde inte stoppa det..
Efter bara någon kort minut blev barnmorskorna oroliga, bebisens hjärtljud gick krafitigt ner. Dom ringde på alla larmknappar och sprang upp med mig i sängen till akut operation.
Dom flyttade över mig på en annan säng och hällde i mig ett medel.
Vaknade sedan upp på uppvaken ca vid halv 10 på kvällen, och var ju jätteorolig. Dom berättade för mig att allt hade gått bra, och att bebisen överlevde. Bebisen mådde jättebra.
Jag fick ligga där i flera flera timmar, utan att någonting hände. Det var så fruktansvärt jobbigt att inte få upp sin nyfödda bebis på bröstet, så som det brukar bli i dom flesta fallen. Istället fick jag ligga där helt själv och längta ihjäl mig efter att få träffa min dotter!
Kl halv ett på natten rullade dom ner mig till henne, och vårt rum :) Där var hon, det mest underbara mirakel jag någonsin sett! Min dotter, min alldeles egna dotter. Hon som låg i mgen :)
Alicia kom till världen den 6 april, kl 19:47. Hon vägde 3030 g och var 48 cm lång!
Nu började en helt ny värld.
Än så länge tyckte jag inte det var så farligt, jag täntke "Herregud, detta är ju en baggis.. Hade jag kunnat göra 20gånger om, minst!". Timmarna gick och jag gick runt här hemma.
Ringde sedan förlossningen igen vid ca 12, och då tyckte dom att jag skulle komma in. Värkarna kom nu ca var tredje minut och höll ibland i sig en hel minut. Så då åkte jag in, tyckte fortfarande inte det var speciellt farligt. I bilen till förlossningen tänkte jag bara "Dom kommer att skratta åt mig när jag kommer dit för jag har säkert inte ens förlossningsvärkar".
Kom sedan in till förlossningen vid halv ett, jag ringde på klockan som finns utanför dörren till förlossningen och sa mitt namn och att vi hade pratat med varandra i telefonen. Barnmorskan sa då att jag inte såg ut att ha så ont, och det hade jag ju inte.. Hon trodde vi skulle få åka hem igen och att jag inte var öppen eftersom jag inte värkade ha jätteont av värkarna än..
Fick gå in på ett undersökningsrum och bli undersökt, fick några band på magen också som skulle "mäta" värkarna, hur intensiva dom var. Det visade sig att jag var tillräckligt öppen för att få stanna kvar på förlossningen (3 cm). Jag blev så himla glad! Täntke och sa högt "Men herregud, då blir jag mamma idag! Jag åker alltså inte härifrån utan min dotter!", Barnmorksan skrattade och sa att det stämde.. På datorskärmen som var kopplad till banden på magen såg man att värkintervallerna blev lite starkare.
Precis innan jag fick mitt rum så kom där en rejäl värk, då började det göra ont!
Fick ett rum på förlossningen, rum 8.. :)
Sedan drack vi lite te och så.. Jag var fortfarande inte jätte påverkad av värkarna. Minns att jag smsade med mamma rätt långt in i förlossningsarbetet. Vi var bara på rummet i flera timmar, och jag försökte gå och stå så mycket jag kunde. För sängarna på förlossningen var det värsta jag varit med om! Inte nog med att man är gravid och inte kan ligga på rygg, så var man tvungen att ligga i världens obekvämaste säng dessutom.. Inte alls som man såg på tv, stor besvikelse.
Om jag inte minns fel klarade jag mig helt utan bedövning till kl halv 5.. Då började jag med lustgasen. Inte för att värkarna var så intensiva, utan för att dom skulle sätta nålar osv i min hand. Första andetaget med lustgasen kände jag ingenting, så jag fortsatte, sen tog jag bort den, och då kom effekten! Haha, det var en rolig känsla. Allt bara försvann, jag kände mig jätte "full" utan att må dåligt. Det försvann snabbt igen. Värkarna blev mer intensiva och jag tog lustgasen till varje värk, tyvärr började den hjälpa efter värken var slut hela tiden.. Hjälpte lite då och då.
Smärtan blev fruktansvärt intensiv, det var den värsta smärtan jag upplevt i hela mitt liv. Jag bad och böna efter epidral, men narkos läkarna stog under en operationo så dom kunde inte komma på ett tag.
Jag minns inte så jättemycket under just dessa timmar/minuter. Kommer bara ihåg att jag helst av allt hade velat dö, för smärtan var så fruktansvärd.
När narkos läkarna tillslut kom så undersökte dom mig, det visade sig att jag redan var fullt öppen (10 cm), så det var inte lönt att ge narkos. Just när dom sa det kom första krystvärkarna! Konstig känsla, kroppens alla muskler övertog allt. Jag gjorde i princip ingenting. Man kunde inte stoppa det..
Efter bara någon kort minut blev barnmorskorna oroliga, bebisens hjärtljud gick krafitigt ner. Dom ringde på alla larmknappar och sprang upp med mig i sängen till akut operation.
Dom flyttade över mig på en annan säng och hällde i mig ett medel.
Vaknade sedan upp på uppvaken ca vid halv 10 på kvällen, och var ju jätteorolig. Dom berättade för mig att allt hade gått bra, och att bebisen överlevde. Bebisen mådde jättebra.
Jag fick ligga där i flera flera timmar, utan att någonting hände. Det var så fruktansvärt jobbigt att inte få upp sin nyfödda bebis på bröstet, så som det brukar bli i dom flesta fallen. Istället fick jag ligga där helt själv och längta ihjäl mig efter att få träffa min dotter!
Kl halv ett på natten rullade dom ner mig till henne, och vårt rum :) Där var hon, det mest underbara mirakel jag någonsin sett! Min dotter, min alldeles egna dotter. Hon som låg i mgen :)
Alicia kom till världen den 6 april, kl 19:47. Hon vägde 3030 g och var 48 cm lång!
Nu började en helt ny värld.
Kommentarer
Trackback
